21 juni - besöksdag
Det är en sargad, knottbiten ung man som ikväll sätter sig vid tangenterna och författar blogginlägg. Med tandtråd i högerhanden och den vänstra flygande över tangenterna (mycket att göra = tidskomprimering = två saker samtidigt (tandhygien och skrivande)) författar den unge mannen blogginlägget som ska komma att handla om dagen den 21 juni, den första söndagen på lägret, denna glädjens, sorgens och sedan glädjens dag, igen.
Och nu ska jag förklara. Idag har varit en glädjens dag, men det är en glädje som närmast kan ses som en fusklapp till provet där bara svaret på första frågan finns. Det är behjälpligt och ibland kanske ockå alldeles underbart i mötet, men när föräldrar, syskon, flick- och pojkvänner etc. lämnar gården igen, så är det som att vi kommer till fråga två. Den frågan är klurig, men fusklappen är borta så nu måste vi klara oss själva. Det gör vi också, först med viss vånda, med sorg och saknad, men i just det här fallet tror jag vi alla insåg att de familjer och vänner vi har här på Nissaström faktiskt kan vara nog så bra, iallafall de två veckor vi har kvar. Nog var det skönt att gråta ut sin sorg och saknad under aftonbönen, men det var med lätta hjärtan och tron om två fina veckor vi lämnade kyrkan, med en glädje och optimism som jag och alla andra hoppas ska hålla i sig ända fram till konfirmationen, och gärna längre förstås.
Nog svamlat, ett blogginlägg bör givetvis innehålla en konkret redogörelse för dagens händelser, således bör också jag skriva en sådan, och precis som alla andra morgnar vaknade jag till Slipknots dödsmetall strömmande ur Ragnars mobiltelefon, samma dödsmetall som väckt mig i snart 4 somrar här på Nissaström (Ragnar = vanebunden, gissar jag). Sedvanlig väckning och två-minuter-för-sent-rusch till matsalen följde, och efter den fantastiska frukosten var vi faktiskt tvungna att fånga upp gårdagens ämne en stund till. Vi diskuterade filmen vi såg, och kom vidare in på en allmän diskussion om homosexualitetens varande i samhället. Diskussionen var väldigt givande, undertecknad fick en rad nya infallsvinklar och insikt om att man faktiskt kan betrakta frågan på olika sätt, och jag hoppas att även konfirmanderna har fått något att tänka på. Diskussion efterföljdes av mässa, och senare också en fin lunch, tillsammans med de besökande föräldrarna.
Besöksdagen här på Nissaström är i viss mån till för att konfirmanderna ska kunna träffa sina nära och kära, men framför allt för att föräldrar och vänner ska kunna få någon slags uppfattning om vad vi faktiskt gör här på lägret. Därför var det självklart att vi skulle inleda eftermiddagen med sångpass. Favoritsånger varvades med psalmer (gissar jag, jag var inte där), och föräldrarna rycktes sedan ut på en medmänniskovandring modell bantad, alltså den vandring konfirmanderna gick i början av lägret, fast med något färre stationer. Föräldrar var uppenbart förtjusta över möjligheten till samarbete och konfirmandgöra, konfirmanderna var inte lika uppenbart förtjusta över att deras föräldrar var förtjusta, även om det i vissa fall verkade vara helt okej iallafall.
Ebba verkar tycka att det är helt OK.
Sedan fika, förstås, innan konfirmanderna fick ett par timmar fri tid, vilken några valde att spendera vid minigolfbanorna, några valde att använda till att med föräldrar åka till närmaste affär för att köpa förnödenheter, och några använde till att slappa i gräset på. Till middagen möttes vi alla upp igen, föräldrarna hade lämnat, och det blev konkret att det nu faktiskt bara är vi tillsammans i två veckor framöver. Efter siestan lyssnade vi på musik som Ida, John och Hedvig spelade upp (nu gissar jag bara igen, jag var och förberedde andakt och kunde inte delta) sina låtar och det gick bra hoppas jag. Sedan en schemateknisk förändring vilken kommer att vara kvar under hela lägret, aftonbönen håller vi innan kvällsaktiviteten, och den handlade idag ungefär om det som jag skrev om i början av inlägget. Vi gjorde en resa lik påskaftonsnatten från mörker till ljus, fast denna gång med populärmusik till hjälp. Vi tog oss alltså från botten av våran saknad till toppen av våran glädje över att vara tillsammans. Andakten avslutades ganska positivt, en positiv atmosfär som vi sedan tog med oss till kvällens OS-invigning och minigolf. OS på Nissaström pågår under tre dagar, och är alltså en tävling mellan familjerna i diverse grenar, vilka inte företrädesvis prioriterar atletisk förmåga, utan även intellekt och teologiska kunskaper (hoppas jag). Nedan följer två bilder från minigolfen, vilket får avsluta dagens blogginlägg. Jag, Jens, tackar för mig och tackar framför allt för besöken idag. Det gjorde gott, godnatt!
Och nu ska jag förklara. Idag har varit en glädjens dag, men det är en glädje som närmast kan ses som en fusklapp till provet där bara svaret på första frågan finns. Det är behjälpligt och ibland kanske ockå alldeles underbart i mötet, men när föräldrar, syskon, flick- och pojkvänner etc. lämnar gården igen, så är det som att vi kommer till fråga två. Den frågan är klurig, men fusklappen är borta så nu måste vi klara oss själva. Det gör vi också, först med viss vånda, med sorg och saknad, men i just det här fallet tror jag vi alla insåg att de familjer och vänner vi har här på Nissaström faktiskt kan vara nog så bra, iallafall de två veckor vi har kvar. Nog var det skönt att gråta ut sin sorg och saknad under aftonbönen, men det var med lätta hjärtan och tron om två fina veckor vi lämnade kyrkan, med en glädje och optimism som jag och alla andra hoppas ska hålla i sig ända fram till konfirmationen, och gärna längre förstås.
Nog svamlat, ett blogginlägg bör givetvis innehålla en konkret redogörelse för dagens händelser, således bör också jag skriva en sådan, och precis som alla andra morgnar vaknade jag till Slipknots dödsmetall strömmande ur Ragnars mobiltelefon, samma dödsmetall som väckt mig i snart 4 somrar här på Nissaström (Ragnar = vanebunden, gissar jag). Sedvanlig väckning och två-minuter-för-sent-rusch till matsalen följde, och efter den fantastiska frukosten var vi faktiskt tvungna att fånga upp gårdagens ämne en stund till. Vi diskuterade filmen vi såg, och kom vidare in på en allmän diskussion om homosexualitetens varande i samhället. Diskussionen var väldigt givande, undertecknad fick en rad nya infallsvinklar och insikt om att man faktiskt kan betrakta frågan på olika sätt, och jag hoppas att även konfirmanderna har fått något att tänka på. Diskussion efterföljdes av mässa, och senare också en fin lunch, tillsammans med de besökande föräldrarna.
Besöksdagen här på Nissaström är i viss mån till för att konfirmanderna ska kunna träffa sina nära och kära, men framför allt för att föräldrar och vänner ska kunna få någon slags uppfattning om vad vi faktiskt gör här på lägret. Därför var det självklart att vi skulle inleda eftermiddagen med sångpass. Favoritsånger varvades med psalmer (gissar jag, jag var inte där), och föräldrarna rycktes sedan ut på en medmänniskovandring modell bantad, alltså den vandring konfirmanderna gick i början av lägret, fast med något färre stationer. Föräldrar var uppenbart förtjusta över möjligheten till samarbete och konfirmandgöra, konfirmanderna var inte lika uppenbart förtjusta över att deras föräldrar var förtjusta, även om det i vissa fall verkade vara helt okej iallafall.
Ebba verkar tycka att det är helt OK.
Sedan fika, förstås, innan konfirmanderna fick ett par timmar fri tid, vilken några valde att spendera vid minigolfbanorna, några valde att använda till att med föräldrar åka till närmaste affär för att köpa förnödenheter, och några använde till att slappa i gräset på. Till middagen möttes vi alla upp igen, föräldrarna hade lämnat, och det blev konkret att det nu faktiskt bara är vi tillsammans i två veckor framöver. Efter siestan lyssnade vi på musik som Ida, John och Hedvig spelade upp (nu gissar jag bara igen, jag var och förberedde andakt och kunde inte delta) sina låtar och det gick bra hoppas jag. Sedan en schemateknisk förändring vilken kommer att vara kvar under hela lägret, aftonbönen håller vi innan kvällsaktiviteten, och den handlade idag ungefär om det som jag skrev om i början av inlägget. Vi gjorde en resa lik påskaftonsnatten från mörker till ljus, fast denna gång med populärmusik till hjälp. Vi tog oss alltså från botten av våran saknad till toppen av våran glädje över att vara tillsammans. Andakten avslutades ganska positivt, en positiv atmosfär som vi sedan tog med oss till kvällens OS-invigning och minigolf. OS på Nissaström pågår under tre dagar, och är alltså en tävling mellan familjerna i diverse grenar, vilka inte företrädesvis prioriterar atletisk förmåga, utan även intellekt och teologiska kunskaper (hoppas jag). Nedan följer två bilder från minigolfen, vilket får avsluta dagens blogginlägg. Jag, Jens, tackar för mig och tackar framför allt för besöken idag. Det gjorde gott, godnatt!
Tvättpåsen introducerades för ett par år sedan som knottskydd för ansiktet, och givetvis är årets konfirmander inte sena med att hänga på trenden.
En annan valde att stoppa en hel plastpåse på huvudet. Rekommenderas inte för de som vill se något. Daniel i förgrunden är hårdare än så, det behövs minsann inga påsar på huvudet!
En annan valde att stoppa en hel plastpåse på huvudet. Rekommenderas inte för de som vill se något. Daniel i förgrunden är hårdare än så, det behövs minsann inga påsar på huvudet!
Kommentarer
Postat av: Monika
Hej alla goa konfirmander och ledare!
Det var en riktigt mysig och trevlig besöksdag ni ordnat med. Så gott att vara tillsammans och få delta i er fina gemenskap!
Fortsätt ta hand om er själva och varandra!
Stor kram Monika
Postat av: ebba carlsson
hemsk bild!
Postat av: julia kk
ÅH vad kul ni har det och ÅH vad jag är avundsjuk.
saknar nissaström..fortsätt skriva goa blogginlägg, så kanske ni får se en och annan kommentar av mig ramöver :) KRAM julia jansson.
p.s MIRIAM KOMMER VINNA OS!!
Postat av: julia kk
ojoj här gick det kanske lite väl fort.
framöver skulle det stå inte ramöver :)
Postat av: Helene
Ja det där med tvättpåsen känner man ju igen hahaha... Å visst håller helt med Julia man blir glad av bloggen men samtidigt lite avis på alla konfirmander som får ha lika kul som förra årets...
Hoppas nu på att vädret blir kanon resten av tiden och att kofirmationsdagen blir så himla bra ...följer er på bloggen ..
Kramizar
Helene
Trackback
